Torsdag 1 juli
Nu kom torsdagen. Många har frågat om hur det gick vid vaccinationen, och här kommer berättelsen...
Vi hade en lugn förmiddag hemma med sömn och bus. Tränade ingenting med honom utom klippte hans klor bara, han var duktig som vanligt, lade på rygg mellan mina ben och lät mig klippa (några behövdes inte klippas eftersom jag klippte ju även dem lite för några dagar sen) men alltid bra träning även att bara låta honom lukta på klotången medan han hör mig säga "klippa" sen klipper jag endast den främste klorkanten på en av klorna, bara han lär sig att det är "roligt" att klippa klorna därmed så får han godis.
Sen kom Daypon hem på eftermiddagen, han glömmer alltid att hälsa på mig först innan han hälsar på Romeo och det ska vi ändra på för vi människorna ska egentligen hälsa först och inte hunden - blir en lugnare stämning och det är faktiskt jag som har "bjudit" hem folket och inte Romeo. Blir kämpigt för Daypon, tror jag. Sen ska vi också träna på att någon ringer på dörren (har ALDRIG tränat på det) och Romeo får sitta kvar när jag hälsar först, sen får han hälsa... Blir inte lätt tror jag fast han är jätteduktig på att sitta, stanna och sen gå fram till hans matskål när jag sagt varsågod. Så jag tror att det ska gå (efter en del tålamod!). Hoho.
Ja, iallafalll, Daypon kom hem, hälsade på Romeo först och sen mig. Sen packade jag hans eviga (den följer alltid med överallt) väska, en Royal Canin kasse som jag fått av Susanne (uppfödaren) med bl.a. vattenflaska, skål, grisöra och självklart godis.
Åh, nu hoppades jag verkligen på att det skulle gå bra på djursjukhuset, andra djur fanns ju där och han som måste hälsa på alla... Vi åkte dit och kom 15 min försen än dropin-tiden p.g.a. Göteborgs bil-köer. När vi gick in, hade Romeo och jag allas ögon på oss, jag började plötsligt rodna. Man såg att folk ropade "åh.." osv... Vi gick iallafall in och Romeo följde med snällt. Jag satte ner mig på en stol och väntade på mitt nummer. En tjej frågade Daypon om hon fick komma fram och klappa, det fick hon. Hm, det är så svårt att säga nej när folk vill komma och klappa, även om jag är stressad och INTE vill någon ska närma sig... Några tips?!
(vet, försöker att inte visa Romeo det när jag är stressad)
Jag hade glömt godiset i bilen och de fick ligga.
Sjuksköterskan i kassan var jättesnäll och lät oss gå in på en "senare" dropin men vi fick då vänta ett tag, sa hon, för mig spelade det ingen roll, Romeo skulle få sin vaccination oavsett. Hoho. Där vi satte ner oss var det tomt, utom en man som var tyst iallafall. Romeo började förstå att det fanns människor som "inte vill" hälsa, tror jag. Han tittade på mig och lade sig ner till slut.
Jag såg vågen och tänkte att vi skulle väga Romeo på vägen ut, alltid kul. Sen kom det en liten liten söt valp, av en mycket mindre ras än Romeo... Någon typ av rasen Malteser men inte vit, utan svart och brun. Typ 3 gånger dubbelt så liten som Romeo. Så söt!
Denne såg jätte lugn ut medan Romeo ställde sig upp och ville direkt hälsa men jag hade kopplet till hjälp så att han stannade kvar. Han började skälla lite (första gången) och jag sa "nej" - då slutade han. Den lilla började hoppa lite och lägga framtassarna framåt - söt som f-n! Jag och den lillas ägare började skatta lite, ägaren sade något som jag först inte uppfattade och sen förstod jag ordet "han är vild" och jag bara log och nickade. Romeo satt fastklistrad och viftade på svansen i en evighet. Den lillas ägare hade två barn med sig och de gick in snart. Romeo slutade att vifta på svansen och lade sig ner igen. "Bra" sa jag och satt där stolt med en duktig (men vild) hund.
Sen kom den lilla & co tillbaka in till väntrummet och Romeo reste sig upp ivrigt igen. Skällde lite, jag sa "nej" igen och den lillas ägarens ena barnet hade den lilla hunden i koppel och ägaren frågade då om denne fick hälsa på Romeo, jag svarade ja då - dels för att Romeo varit duktig hittills. Romeo blev jätteglad, det blev en kort hälsning och sen gick de.
Det blev vår tur att gå in, första rummet till vänster och jag lyfte upp Romeo på bordet. Då fick jag upp en tanke och det är att han blivit så tung! Minst ett kilo mer, är jag helsäker på. Hoho.
Det är en mycket, mycket smart knep som jag sett flera gånger när jag praktiserat på djursjukhuset/djurkliniken i Stockholm och Örebro; sjuksköterskan lägger några goda bitar godis framför Romeo och Romeo intresserar sig endast för godiset medan sjuksköterskan stoppar in sprutan och sen är allt klart innan Romeo ens ätit upp eller märkt någonting. Det knepet älskar jag!
När vi skulle precis gå så blev det enorma kisspölar överallt, på bordet och golvet. Daypon torkade upp det mesta och då skrev sjuksköterskan "jag städar!" och log. Heder till all personal på Blåstjärnan för deras trevliga attityd. Romeo verkade nöjd och vi gick.
Nu behöver jag inte tänka mera på vaccinationen, förrän om ett år.
Nu raka vägen till Backaplan zoo. Just då när vi åkte kom jag på "vågen!" som vi glömde - det får bli nästa gång.
Daypon hade Romeo i koppel medan jag gick runt i affären och letade efter sakerna som jag behövde, t.ex. tassalva, tandborste osv. Romeo gillade verkligen inte att vara därinne, vet inte riktigt varför, kanske p.g.a. all folk som stod där (och tittade på oss), att jag var ganska stressad, en annan doft därinne än vad han är van med men iallafall gick Daypon med honom en stund omkring där. Sen gick de ut och väntade. Jag köpte självklart något gott åt Romeo också, en påse med mjuka tofée som såg goda ut, han fick några innan jag gick iväg från dom som var kvar i bilen för att köpa present åt Daypon. Hela 28 år.
(glömde nämna att vi lät Romeo prova vara ensam i bilen en stund för några dagar sen medan vi gick in och kollade på målarfärg till huset, han klarade det rätt bra. Tuggade på grisörat först och somnade sen)
Sen var det raka vägen hemåt, Romeo blev glad och ivrig när jag tecknade och ropade "hemma, hemma" som jag alltid gör när vi kommit hem igen. Då gick han ut och kissade som vanligt, han blir bara duktigare och duktigare på att hålla i sig.
Han somnade hela kvällen, tills vi gick upp i sängen och han somnade med en gång i sin säng. Sov hela natten, i ca 4 timmar sen steg vi upp och gick ut så att han fick utföra sina behov. Sen sov vi tills kl 6 så fick han mat, sen sov vi igen fram tills 9 ungefär. Så skönt, kände mig så utvilad. Han också, tror jag säkert!
//Vid tassen
Vi hade en lugn förmiddag hemma med sömn och bus. Tränade ingenting med honom utom klippte hans klor bara, han var duktig som vanligt, lade på rygg mellan mina ben och lät mig klippa (några behövdes inte klippas eftersom jag klippte ju även dem lite för några dagar sen) men alltid bra träning även att bara låta honom lukta på klotången medan han hör mig säga "klippa" sen klipper jag endast den främste klorkanten på en av klorna, bara han lär sig att det är "roligt" att klippa klorna därmed så får han godis.
Sen kom Daypon hem på eftermiddagen, han glömmer alltid att hälsa på mig först innan han hälsar på Romeo och det ska vi ändra på för vi människorna ska egentligen hälsa först och inte hunden - blir en lugnare stämning och det är faktiskt jag som har "bjudit" hem folket och inte Romeo. Blir kämpigt för Daypon, tror jag. Sen ska vi också träna på att någon ringer på dörren (har ALDRIG tränat på det) och Romeo får sitta kvar när jag hälsar först, sen får han hälsa... Blir inte lätt tror jag fast han är jätteduktig på att sitta, stanna och sen gå fram till hans matskål när jag sagt varsågod. Så jag tror att det ska gå (efter en del tålamod!). Hoho.
Ja, iallafalll, Daypon kom hem, hälsade på Romeo först och sen mig. Sen packade jag hans eviga (den följer alltid med överallt) väska, en Royal Canin kasse som jag fått av Susanne (uppfödaren) med bl.a. vattenflaska, skål, grisöra och självklart godis.
Åh, nu hoppades jag verkligen på att det skulle gå bra på djursjukhuset, andra djur fanns ju där och han som måste hälsa på alla... Vi åkte dit och kom 15 min försen än dropin-tiden p.g.a. Göteborgs bil-köer. När vi gick in, hade Romeo och jag allas ögon på oss, jag började plötsligt rodna. Man såg att folk ropade "åh.." osv... Vi gick iallafall in och Romeo följde med snällt. Jag satte ner mig på en stol och väntade på mitt nummer. En tjej frågade Daypon om hon fick komma fram och klappa, det fick hon. Hm, det är så svårt att säga nej när folk vill komma och klappa, även om jag är stressad och INTE vill någon ska närma sig... Några tips?!
(vet, försöker att inte visa Romeo det när jag är stressad)
Jag hade glömt godiset i bilen och de fick ligga.
Sjuksköterskan i kassan var jättesnäll och lät oss gå in på en "senare" dropin men vi fick då vänta ett tag, sa hon, för mig spelade det ingen roll, Romeo skulle få sin vaccination oavsett. Hoho. Där vi satte ner oss var det tomt, utom en man som var tyst iallafall. Romeo började förstå att det fanns människor som "inte vill" hälsa, tror jag. Han tittade på mig och lade sig ner till slut.
Jag såg vågen och tänkte att vi skulle väga Romeo på vägen ut, alltid kul. Sen kom det en liten liten söt valp, av en mycket mindre ras än Romeo... Någon typ av rasen Malteser men inte vit, utan svart och brun. Typ 3 gånger dubbelt så liten som Romeo. Så söt!
Denne såg jätte lugn ut medan Romeo ställde sig upp och ville direkt hälsa men jag hade kopplet till hjälp så att han stannade kvar. Han började skälla lite (första gången) och jag sa "nej" - då slutade han. Den lilla började hoppa lite och lägga framtassarna framåt - söt som f-n! Jag och den lillas ägare började skatta lite, ägaren sade något som jag först inte uppfattade och sen förstod jag ordet "han är vild" och jag bara log och nickade. Romeo satt fastklistrad och viftade på svansen i en evighet. Den lillas ägare hade två barn med sig och de gick in snart. Romeo slutade att vifta på svansen och lade sig ner igen. "Bra" sa jag och satt där stolt med en duktig (men vild) hund.
Sen kom den lilla & co tillbaka in till väntrummet och Romeo reste sig upp ivrigt igen. Skällde lite, jag sa "nej" igen och den lillas ägarens ena barnet hade den lilla hunden i koppel och ägaren frågade då om denne fick hälsa på Romeo, jag svarade ja då - dels för att Romeo varit duktig hittills. Romeo blev jätteglad, det blev en kort hälsning och sen gick de.
Det blev vår tur att gå in, första rummet till vänster och jag lyfte upp Romeo på bordet. Då fick jag upp en tanke och det är att han blivit så tung! Minst ett kilo mer, är jag helsäker på. Hoho.
Det är en mycket, mycket smart knep som jag sett flera gånger när jag praktiserat på djursjukhuset/djurkliniken i Stockholm och Örebro; sjuksköterskan lägger några goda bitar godis framför Romeo och Romeo intresserar sig endast för godiset medan sjuksköterskan stoppar in sprutan och sen är allt klart innan Romeo ens ätit upp eller märkt någonting. Det knepet älskar jag!
När vi skulle precis gå så blev det enorma kisspölar överallt, på bordet och golvet. Daypon torkade upp det mesta och då skrev sjuksköterskan "jag städar!" och log. Heder till all personal på Blåstjärnan för deras trevliga attityd. Romeo verkade nöjd och vi gick.
Nu behöver jag inte tänka mera på vaccinationen, förrän om ett år.
Nu raka vägen till Backaplan zoo. Just då när vi åkte kom jag på "vågen!" som vi glömde - det får bli nästa gång.
Daypon hade Romeo i koppel medan jag gick runt i affären och letade efter sakerna som jag behövde, t.ex. tassalva, tandborste osv. Romeo gillade verkligen inte att vara därinne, vet inte riktigt varför, kanske p.g.a. all folk som stod där (och tittade på oss), att jag var ganska stressad, en annan doft därinne än vad han är van med men iallafall gick Daypon med honom en stund omkring där. Sen gick de ut och väntade. Jag köpte självklart något gott åt Romeo också, en påse med mjuka tofée som såg goda ut, han fick några innan jag gick iväg från dom som var kvar i bilen för att köpa present åt Daypon. Hela 28 år.
(glömde nämna att vi lät Romeo prova vara ensam i bilen en stund för några dagar sen medan vi gick in och kollade på målarfärg till huset, han klarade det rätt bra. Tuggade på grisörat först och somnade sen)
Sen var det raka vägen hemåt, Romeo blev glad och ivrig när jag tecknade och ropade "hemma, hemma" som jag alltid gör när vi kommit hem igen. Då gick han ut och kissade som vanligt, han blir bara duktigare och duktigare på att hålla i sig.
Han somnade hela kvällen, tills vi gick upp i sängen och han somnade med en gång i sin säng. Sov hela natten, i ca 4 timmar sen steg vi upp och gick ut så att han fick utföra sina behov. Sen sov vi tills kl 6 så fick han mat, sen sov vi igen fram tills 9 ungefär. Så skönt, kände mig så utvilad. Han också, tror jag säkert!
//Vid tassen
Kommentarer
Trackback
